karinskreationer.blogg.se

Nu har jag varit mamma i sju hela veckor. Sju evighetslånga och superkorta veckor på samma gång. Att beskriva hur det är att bli mamma känns helt övermäktigt, och säkerligen inte detsamma för mig som för någon annan, därför tänker jag inte försöka. Istället försöker jag reflektera över sju punkter relaterat till att vara nybliven mamma. 

 

Innan graviditeten hade jag en del kroppsnojjor, saker jag inte var nöjd med och som jag kunde må dåligt över att jag inte gjorde något åt (fjantigt, jag vet). De här nojjorna är delvis kvar men i det stora hela har känslorna inför min kropp förbytts till fascination. Fascination över hur fantastisk kroppen är ändå! Att gå igenom en så stor förändring på så relativt kort tid och sedan återhämta sig och börja kännas och se ut nästan som vanligt på bara ett par veckor. Huden på magen är lite slappare och det är en bit kvar innan muskler och kondition är vad de brukade vara igen, men jag är så imponerad och tacksam över min fullt fungerande kropp att jag känner överseende med de där ytliga "skavankerna" jag nojjade över innan. Sedan har jag haft tur och slapp nästan helt synliga spår av min graviditet, och de där tre striorna och hormonranden på magen bleknar nog så småningom och om inte så kommer jag kunna leva med dem. Jag känner också att jag haft tur som sluppit allvarligare bristningar eller andra förlossningsskador, i annat fall hade nog vägen tillbaka känts mycket längre. 

Ja jösses, tack Gud för hormoner! Hur jag skulle klara sömnbristen utan amningshormoner övergår mitt förstånd! Dock hade jag en rejäl men kort släng av baby blues mixat med extrem sömnbrist ett par dagar efter hemkomst, inte så kul. Mitt bölande ledde dock till att mamma och pappa satte sig i bilen och körde 70 mil hit bara för att krama och trösta (vilket så klart fick mig att grina ännu mer för hur fint är inte det?!), så inget ont som inte har något gott med sig. 

Innan förlossning var jag skeptisk till om amningen var min grej, helt utan logiska argument utan bara en avog känsla inför hela amningsgrejen. Jag var dock helt inställd på att ge det en chans och se hur det skulle gå, och det går så himla bra! Nils fick bra tag från start och jag har haft mjölk sedan två veckor innan han föddes. Klart det inte är kul när brösten känns som de ska spricka pga sprängfyllda eller när blöta fläckar dyker upp på T-shirten när en står i kön på Ica (kommer aldrig glömma amningskupor igen..) men överlag är det både mysigt och väldigt praktiskt! 

Tid har helt klart känts som största bristvaran för min del sedan Nils kom. Så fort en får ett par minuter över är det hundra grejer jag vill göra, men när en inte har en aning om hur många minuter en får denna gång måste alltid det mest akuta gå först. Håret tvättas numera bara i yttersta nödfall och lunch intas oftast kall och snabbare än snabbt. Känslan av lyx och avslappning är dock obetalbar när en väl fått bort alla måsten  och står där med tid att göra precis vad en vill på! 

Den eviga frågan för småbarnsföräldrar, att få sova. Vi har haft ett par mindre roliga nätter, men oftast sover vi bra i 6-8 timmar med avbrott för amning 1-2 gånger. Tricket har jag lärt mig är att vakna och plocka upp bebis snabbt nog för att han inte ska ha vaknat helt, dvs i princip mata honom i sömnen. Detta kräver dock att en inte sover djupt precis då och att det inte samtidigt måste göras blöjbyten eller annat som stör, då är det bara att ställa in sig på ett par timmars vakentid.. Min räddande tanke då är "Förr eller senare går det över, han kommer inte alltid vakna på nätterna" 

Nils sover just nu tillsammans med oss i vår säng på nätterna och på dagarna i vagnen utomhus, på oss eller i sin spjälsäng. Än har han inte lärt sig att somna någon annanstans än i min eller Henriks famn förutom i rullande vagn, men än så länge är han ju så liten att det känns helg okej, sen är det sjukt mysigt också! 

Den här bloggen var ju tänkt som ett ställe för att dokumentera och stimulera min kreativa sida, tyvärr känns den dock ganska vilande för tillfället. Med den ständiga tidsbristen står kreativa projekt låångt ner på priolistan, för att inte tala om den bristande inspirationen! Men det kommer väl i sinom tid tänker jag. Så länge släpper jag pressen, sneglar avundsjukt på andras skapelser i monthly makers, listar de få idéer jag får till senare tillfälle och hoppas på att åtminstone lyckas hålla uppe motivationen för mina odlingar de närmaste månaderna. 

Sist men inte minst då, vår fina, rödhåriga, urgulliga lilla Nils. Vad säger en om sitt barn liksom? Han är ett riktigt mönsterbarn mesta tiden som äter, sover och gör i blöjan som han ska. Envis som sin pappa och otålig som sin mamma. Vaken tid som han inte äter ligger han numera och jollrar och ler och smälter våra hjärtan fullständigt men bäst trivs han i någons famn där han kikar på världen över ens axel. Det är så häftigt att han redan är en liten person med tydlig personlighet och preferenser! Och vi ser så mycket framemot att få se honom växa och utvecklas!